Prestations perfektionisten

Det här är en bonusmekanism kan man säga som inte finns med i The Human element -materialet som inspirerade mig till de andra försvarmekanismerna.  

Det som prestationsperfektionism gör det är att lägga hela värdet i prestationen. Prestations-perfektionisten är ofta projektledare i alla sammanhang hen befinner sig. Kompisgänget, familjen, på jobbet, brf:en, föreningar - och så vidare.

Prestations-perfektionisten försöker få en känsla av kontroll genom att kontrollera det hen gör.

Det är så som perfektionisten försöker styra så att hen blir omtyckt. Omtyckt på jobbet, omtyckt av vänner och familj för att hen levererar bra resultat. Bra resultat på arbetsuppgifter, bra resultat som familjemedlem, bra resultat som vän – hen vill göra allting perfekt.

Perfektionisten har full koll på sin kompetens. Hen ser till att vara påläst, utbildad och omvärldsbevakar. Både av rent intresse, och samtidigt rädslodrivet för att ha kvar känslan av kontroll. Perfektionisten ser dessutom till att göra sig betydelsefull genom sin kunskap och kompetens.

Den här försvarsmekanismens tanke, att liksom lägga hela mitt värde i det hen levererar, det handlar egentligen om att inte lita på att vara omtyckt, och inte lita på att sin kompetens räcker hela vägen fram. Trots att perfektionisten toppar allt hen gör.

Prestations-perfektionistens innersta rädslor är dessa:

Jag är inte omtyckt. Om jag inte levererar på topp. Fast jag litar ändå inte fullt ut på att jag är omtyckt.

Jag har inte tilltro till min egen kapacitet, min egen kompetens. Jag tror inte att jag egentligen kan hantera situationer jag ställs inför, så jag försöker kontrollera dem och vara förberedd genom att läsa på lite till, utbilda mig ännu mer, träna ett varv till.

Jag känner mig inte särskilt betydelsefull. Det jag levererar och presterar är betydelsefullt, så genom det får jag min betydelse.

Alla de här inre rädslorna skapar känslan av att tappa kontrollen. Det gör att prestations- perfektionisten försöker återtar kontrollen genom att leverera, alltså göra saker. Men har samtidigt grundtvivel på att duga, få tillhöra, vara betydelsefull genom att ”bara vara”.

Om prestations perfektionisten bara skulle släppa betyg i skolan, släppa leverans på jobbet, släppa att vara perfekt hela tiden, då är känslan att det inte finns något kvar.

Rädslan för att misslyckas blir ännu större av att prestations-perfektionisten sällan utsätter sig för situationer där hen riskerar att misslyckas. Att kliva ut ur komfortzonen görs efter noggrann efterforskning, gärna med någon form av mentor som coachar under tiden.

Många av oss kan relatera till prestationsperfektionism för att vi också befinner oss i ett samhälle, i en kontext, som uppmuntrar leverans. Det vi presterar, premieras. Bra betyg. Komma in på en hög utbildning. Gör karriär. Var vältränad. Vad du äger. Hur du spenderar din fritid.

Vi lever i ett samhälle som premierar vår prestation och som samtidigt sätter orimliga krav på vad en god prestation är.

Det är svårt att bryta från prestations-perfektionism när många hela livet har blivit uppmuntrade och bekräftade efter det vi gör, istället för dem vi är.

En prestations-perfektionists tankar om att ”bara vara”

Detta att ”bara vara”, om jag bara är utan att leverera någonting, jag ska inte projektleda vänskapsgruppen eller jobbet, jag ska inte vara den som kommer med smarta svar, jag ska bara vara.

Det är görläskigt när man är en prestations perfektionist. För om jag bara är utan att göra massa saker, då har jag inga garantier för att någon finns kvar. Då är känslan att jag släpper kontrollen.

Jag kanske inte ens en gång vet vem jag är bakom alla de här leveranserna. Antagligen vet jag inte det, ifall jag aldrig någonsin har stannat upp och reflekterat kring varför. Eller så har jag stannat omkring och stannat upp och reflekterat kring det, men det är så oerhört skrämmande.

Och det blir så jobbigt om jag börjar gräva i det, så då blir jag en förnekare: ”Nej, här finns inga problem!” så jag fortsätter och kör på.

Till dig, kära prestations-perfektionist.

Kära du.

Kära prestationsperfektionist.

Jag ser dig.

Jag har varit där.

Det är fortfarande en försvarsmekanism jag återvänder till.

Och det behöver inte vara så här.

Du kan lära dig att hantera din inre prestations perfektionism.

Din inre prestations-perfektionist är helt slut, även om hen går runt på koffein och ”det optimala återhämtningsschemat”.

Du kan lära dig att ”bara vara”, även om det nu känns som en kortslutning i hjärnan (och nej, du behöver inte läsa en till bok eller höra en till podd om mindfullness eller mindset – att intellektualisera och överanalysera är också försvarsmekanismer).

Det finns redan inom dig. Konsten att bara vara.

Du kan släppa försvaret, det är okej.

Du är okej.

Vad händer nu?

Sett till det här med att försvarsmekanismers roll, deras uppdrag, är att skydda dig att försvara dig från situationer, så fundera ett varv kring:

🤩Vad vill din prestations-perfektionist skydda dig från?

🤩När är hen som starkast?

🤩Vilka strategier har hen för att behålla kontrollen?

Den största vinsten med att bli medveten om sina försvar och lära sig känna igen dem, det är att det blir så vilsamt. Kunskapen blir som en mental livboj, om vi fastnar i autopilotströmmen och håller på att virvla ner under ytan av alla försvar som drar igång, då är livbojen ditt medvetande som helt enkelt säger “aha, där har vi krävaren, i med livbojen!” och tryggt drar in dig till stranden igen.

Oavsett hur medvetna vi är om våra försvar kommer de dyka upp. Det går att lära sig hantera dem, det kräver sitt jobb men är fullt möjligt att leva i harmoni bredvid försvaren. (Okej, harmoni var kanske att ta i, men ett lugnare liv blir det definitivt.)

Vill du veta mer?

🌟Vill du boka mig på en föreläsning om försvarsmekanismer och hur vi kan hantera dem eller få coachning i detta, kontakta mig så pratar vi vidare.

🌟Läs min serie här på bloggen om sju olika försvarsmekanismer och hur du kan hantera dem.

🌟Videos och fler texter finns på min Instagram.